Bland pygméer och leoparder/Anne Eisner Putnam & Allan Keller

Jag hittade den här boken i hyllan på vårt rum när vi bodde på Hotell Gästis i Varberg i vintras. Hotellet är fullt av böcker, och beroende på vilket paket man har bokat får man ta med sig ett antal böcker hem. Vi hade egentligen fått ta med tio böcker var eller något liknande, men vi skulle åka till Köpenhamn dagen efter och jag hade ingen lust att släpa på tio böcker, så jag tog bara två. Den här är tryckt 1956 och jag misstänker att den förmodligen inte går att hitta i en bokhandel idag. Originalets titel är ”Eight years with Congo Pigmies” och boken handlar om författarens (Anne Putnams vill säga) egna erfarenheter och upplevelser i Kongos djungler, dit hon flyttade sedan hon träffat och blivit kär i Pat Putnam som drev ett litet sjukhus/hotell nere i Kongo …

Man får följa händelserna runt det lilla sjukhuset, och lära känna livet hos den pygméstam som bor i närheten. Man får läsa om leopardjakter, myrinvasioner, infångande av okapis, dignitärer som kom på besök till hotellet, död, barnafödsel och allt möjligt annat som hände på en plats som var tämligen långt från civilisationen och fruktansvärt långt från Annes trygga uppväxt i USA. 

Det är intressant att läsa om en värld så totalt annorlunda mot vår egen, och även om en tid som nu är mycket avlägsen … och det känns äkta. Dessutom är det skönt att de här människorna tycks vara där enbart för att hjälpa, inte för att missionera. Pat vill hjälpa människorna där med sin modernare läkekonst, men han försöker inte konkurrera ut de traditionella medicinmännen, ibland arbetar de sida vid sida, och det känns som att man visar respekt även för deras kunnande och deras metoder. 

Redan från början är det full aktion och brutal realitet. Redan på första sidan förs en kvinna till lägret som har blivit anfallen av en leopard. 
”Sådant är Belgiska Kongo. Ena minuten stillhet och frid och skönhet. Andra minuten skräck, tragedi, ja dö.
Utanför fann jag en stor hop av smått folk – pygméer av båda könen – som hade ställt ned en grovt tillyxad bår av ett hästtäcke och lianer på marken under portvalvet. Jag ville inte se på den gripande kvinnogestalt, som låg på båren, men jag kunde inte undvika det.
Hon låg delvis på sidan, med ögonen uppspärrade i skräck och med sina små händer pressade mot magen, där leopardens klor hade slitit ut tarmarna. Båren var nedsölad av blod. I hela hopen av människor var hon den enda som bevarade sitt lugn.
‘Ageronga’, sade jag till en av boyarna, ‘gå och hämta Pat. Säg åt honom att skynda sig!”

Ibland skrämmer djungeln henne, ibland undrar hon vad hon gör där, men Anne älskar Afrika. Lägret med sjukhuset, hotellet och deras lilla hus har blivit hennes hem.