En herrgårdssägen/Selma Lagerlöf

Jag läste En herrgårdssägen första gången i gymnasiet, och vill minnas att jag tyckte om den. Det gjorde jag nu också, även om jag kanske inte riktigt kunde låta bli att himla med ögonen åt själva grundtemat, som tycks vara att kärleken övervinner allt. Riktigt så enkelt är det väl nu inte i verkliga livet, men i en roman har författaren förstås rätt att leka med tanken.

Även om språket är en aning gammalmodigt är boken ändå lättläst, och det tog mig inte lång tid att komma igenom den. Man vill ju också gärna få veta hur det skall gå för Gunnar Hede och för den vackra Ingrid. Skall hon kunna känna igen den unga student hon en gång förälskade sig i i den tokige Getabocken som niger för hästar, katter och allsköns andra kreatur, och som är vansinnigt rädd för getter, men som också räddat henne från döden? Och skall hennes kärlek kunna läka sinnessjukdomen som haft honom i sitt våld ända sedan den där fruktansvärda vandringen genom Tiomilaskogen då getterna dog för honom, en efter en?

Det kom ett nytt anfall över honom. Han låg och grät med ansiktet i händerna.
‘Det är bättre att bli tokig igen. Jag hör dem ropa åt mig, och jag ser mig själv. Och det är ångest, ångest, ångest …’
Men då brast tålamodet hos Ingrid.
’Ja, det är rätt,’ ropade hon, ‘bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa sin ångest.’

Candide/François Voltaire

Candide är en sådan där bok som man pratade om i Litteraturkunskapen i skolan, men kanske aldrig trodde att man skulle läsa. Nu har jag gjort det i alla fall, och den var alls inte lika tung eller lika tråkig som jag trodde. En aning underlig, kanske, men alls inte dålig. Och väldigt lättläst. De korta kapitlen gör att man läser ut boken tämligen snabbt, då man hela tiden tänker att man gott kan läsa ett kapitel till, eftersom det bara är några sidor långt. Det märks kanske en aning att originaltexten är skriven på franska, genom att där finns en del förskräckligt långa meningar med många bisatser, som åtminstone jag förknippar med texter skrivna på romanska språk, och som lätt blir lite tungrott på svenska.

Själva historien är ju tämligen löjeväckande, vilket väl också var Voltaires avsikt med den. Enligt baksidestexten skrevs romanen för att driva med den filosofiska optimism som hävdar att vi lever i den bästa av världar, och det lyckas dem mycket bra med … Hur någon människa som råkar ut för så mycket konstigheter och får höra talas om så många utav livets grymheter kan framhärda i att hävda att vi lever i den bästa av världar och att allt sker till det bästa är tämligen obegripligt. Men samtidigt finns det förstås en gnutta charm i tankesättet och kanske, kanske var allt elände tvunget att hända för att saker och ting skulle bli som det var meningen att de skulle bli … eller?

-Som ni ser, sade Candide till Martin, får brottet ändå stundom sitt straff. Denne bov till holländare har fått det öde han förtjänat.
-Det är sant, svarade Martin, men var det därför nödvändigt att alla passagerarna på hans fartyg också skulle omkomma?

Pappan och havet/Tove Jansson

Många rynkar säkert på näsan när de hör talas om en bok om Mumintrollen och tänker att den måste vara för barn och ganska fånig. Så är inte fallet! Pappan och havet är nog en utav de mest tänkvärda och träffsäkra böcker jag har läst. Den beskriver så många aspekter av livet och gör det så bra.

Den här historien tar sin början i Mumindalen där Pappan känner sig meningslös och melankolisk eftersom han insett att familjen klarar sig bra på egen hand och inte behöver beskyddas och tas om hand. Livet går sin gilla gång och Pappan liksom känner att han krymper. Så han bestämmer att de skall fara långt ut till havs och bosätta sig på en liten, liten ö med en fyr där han kan få rå om sin lilla familj. Mamman förstår honom förstås mycket bättre än han tror och låter honom hållas.

"Men nu var allting annorlunda, naturligtvis. Just nu var det riktiga att de började alldeles från början och att pappan skaffade allt som de behövde och tog hand om dem och beskyddade dem. De hade antagligen haft det för bra. Så underligt, tänkte mammam bekymrat. Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det bra. Men är det så, så är det så. Och då är det väl bäst att börja om från andra änden."

Ön som de flyttar till är mycket underlig, den tycks leva sitt eget liv. Fyren är, till pappans stora förtvivlan, slocknad, och han kan inte få den att brinna igen. Istället ägnar han all sin tid åt att försöka förstå sig på havet. Mamman försöker efter bästa förmåga känna sig hemma på ön, eftersom det skulle göra Pappan ledsen om hon inte trivdes, och hon försöker att skapa dem ett nytt hem i den karga fyren. Lilla My njuter av att livet är ett äventyr och av att känna till andras hemligheter, som alltid. Mumintrollet funderar … han växer till stor del upp … han upplever hur kärleken till någon ouppnåelig kan vara både vacker och smärtsam … han får lära sig just hur mycket en vänlig handling och en vän kan betyda och hans absolut största tillfredsställelse kommer en stormig dag när hans pappa plötsligt talar till honom som till en jämnlike.

Över alltsammans vilar närvaron av Mårran – den ensammaste varelsen i världen, som blivit alldeles iskall av sin ensamhet – och av det opålitliga (och levande?) havet.

"Bleka höststjärnor hade kommit fram på himlen. Trollet låg på rygg och såg på stormlyktan men han tänkte på Mårran. Om det är någon som man aldrig talar med och aldrig talar om så måste ju denna någon småningom förintas och inte våga tro på att hon finns."

The Sixth Lamentation/William Brodrick

The Sixth Lamentation (finns översatt till svenska under titeln Den sjätte klagosången) berättar en intressant historia som utspelar sig dels i nutid, dels under den tyska ockupationen av Paris under Andra Världskriget. Den berättar om en grupp människor som räddade judiska barn undan en säker död i tyskarnas koncentrationsläger genom att smuggla ut dem från Paris och Frankrike med fara för sina egna liv. Gruppen blir dock förrådd och dess medlemmar sprids, och flertalet dör. Den som har direkt ansvar för deras infångande och deras bestraffningar är en nazist vid namn Eduard Schwermann, till synes i maskopi med en tidigare medlem och vän till gruppen, Victor Brionne. Båda försvinner spårlöst efter kriget och håller sig undan rättvisan … men en dag avslöjas den identitet som Schwermann under alla år levt under och han skall dras inför rätta – men då söker han fristad i ett kloster.

Den katolska kyrkans inblandning i hans försvinnande efter kriget undersöks, mestadels utav fader Anselm som är den munk som först kommer i kontakt med Schwermann på klostret. Under den rättegång som senare följer dras även en massa andra fakta (och lögner) fram i ljuset, och till slut är det svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn och vilka personer som verkligen är de som de ger sig ut för att vara.

Andra viktiga personer i historien är Agnes Aubret – som var medlem av gruppen och som skickades till Aushwitz för att dö, men överlevde – som nu ligger på sin dödsbädd, men som berättar saker om det som händer i Paris för sin sondotter, saker som hon aldrig tidigare berättat. Sondottern, Lucy, besöker rättegången och lär känna andra personer som också haft del i eller påverkats utav det som en gång hände …

Det är en intressant historia som berättas, och den känns trovärdig, även om författaren självklart blandat historiska fakta med fiktion efter eget tycke för att skapa en bra roman. Det som gör boken bra är nog mycket att den inte fokuserar så mycket på frågan om skuld – även om den kommer fram under rättegången mot Schwermann – utan snarare på hur händelser och val som gjordes då för länge sedan påverkar så otroligt många människor, även i nutid. Det känns också som att ett centralt budskap är att människor har olika aspekter, att ingenting är svart eller vitt och att om man skrapar lite på ytan kan man mycket väl finna saker man aldrig hade väntat sig …

Harry Potter och Dödsrelikerna/JK Rowling

Det var ett tag sedan jag läste ut Harry Potter och Dödsrelikerna (Harry Potter and the Deathly Hallows) nu, men jag har inte kommit mig för att skriva någonting om den. Det är en bok som det är lite svårt att skriva om, tycker jag. Jag läste det engelska originalet veckan efter det kom ut (min syster köpte boken på premiärnatten och läste ut den tämligen omedelbart) och var kanske inte jätteimponerad. Den var bra, men … kändes ändå som en besvikelse. Jag tror att det är svårt att avsluta en serie utan att lämna någonting utav den känslan hos sina läsare. Man har, trots allt, haft sex tidigare böcker på sig att skapa någon slags relation till Harry Potter, hans vänner och övriga karaktärer och så är det plötsligt bara över. Det som störde mig allra mest var nog epilogen, som kändes så otroligt överflördig och, framför allt, övertydlig. Sedan kändes det också som att vissa karaktärers (jag nämner dem inte vid namn, av hänsyn till eventuella läsare som ännu ej läst boken men ämnar göra det) död gick lite väl ouppmärksammat förbi. Dessutom var hela den där saken med trollstavarna väldigt förvirrande …

Hur som helst så tror jag att jag kan konstatera att jag tyckte bättre om boken nu när jag läste om den, på svenska. Kanske delvis för att jag läst de sex tidigare delarna enbart på svenska, och således känner mig mer hemma med de svenska orden för alla Rowlings påhitt … men jag tror att det mest hade att göra med att jag hade tid att ta in alla detaljer och händelser under bokens gång mer eftersom jag visste hur det skulle sluta. Vid första läsningen var det ändå det som var fokus – att komma till slutet, och få veta hur alltihop skulle knytas samman.

På det hela taget tycker jag dock bäst om de första två, tre böckerna, som är mycket roligare än de senare. Jag tappade lusten för Harry Potter ganska rejält vid Harry Potter och Fenixorden som jag fann ganska tråkig. Dessutom tycks Harry bli grinigare och surare och tycka mer synd om sig själv för varje bok. Det må vara förståeligt, men det är INTE roande. Man blir bara irriterad på honom … Nej, tacka vet vi de första böckerna, som fått mig att frusta av skratt varje gång jag läst dem! JK Rowling har en sjusärdeles fantasi!

Forest mage/Robin Hobb

Forest Mage (jag tror inte att den finns översatt till svenska än) är den andra boken i en trilogi som går under namnet The soldier son. Jag blev verkligen överlycklig när jag såg nya böcker av Hobb i hyllan i bokhandeln, men den här serien har hittills inte fångat mig tillnärmelsevis lika mycket som hennes tidigare trilogier (Berättelsen om Fjärrskådarna/The Farseers, Handelsmännen och de magiska skeppen/The Liveship traders och Den gyllene mannen/The tawny man), där mina absoluta favoriter är de som handlar om Sonen och Narren. Kanske är det just för att jag hade så fruktansvärt höga förväntningar som jag varit så besviken på The soldier son … fast å andra sidan kanske jag inte hade läst dem alls om det inte varit för att jag älskar Hobbs tidigare böcker.

Jag tror att det största problemet ligger i att jag inte riktigt tycker om bokens huvudperson, Nevare Burvelle. Det är svårt att sätta fingret på den exakta orsaken till det, men han fångar mig inte riktigt och jag har svårt att känna riktigt sympati för honom. I denna den andra boken är det ett förskräckligt ältande över hans viktökning och vilka problem den ger honom. Han är nog helt enkelt för självömkande för att man skall känna med honom. Precis som i böckerna om Sonen är den här historien skriven i jag-form och det är Nevare själv som berättar om sina öden och äventyr. Normalt sett är jag inte överdrivet förtjust i böcker skrivna i jag-form – det känns som att man tappar minst en dimension i historien när man bara kan se den ur en persons perspektiv – men Hobb är väldigt bra på det … Hon är också mycket bra på att skapa karaktärer som är precis så komplicerade som människor vanligtvis är, och inte så ensidigt onda eller goda som bokkaraktärer ofta är, speciellt i fantasygenren. Det finns ingen utstuderat, ensidigt ond fiende och ingen genomgod hjälte … vilket känns befriande på något sätt.

Efter att ha läst två böcker i serien kan jag väl säga att den mest intressanta händelsen hittills inträffade ungefär en tredjedel in i den första boken, vilket känns lite dumt. Det känns som att det är meningen att det bästa skall komma i slutet, men jag kände verkligen när jag läste avsnittet om Nevare’s resa in i Kidonafolkets andevärld och hans möte med trädkvinnan att det här är nog så intressant som det blir, och vad skall då hända i resten utav historien? Forest Mage var till en början väldigt seg, och det tog mig lång tid att ta mig igenom den, men den blev intressantare mot slutet när Nevare mer och mer drogs in i kampen mellan sin uppfostran till soldatson (den andra sonen i varje familj är enligt tradition/religion född till att bli soldat, medan den förstfödde sonen är arvtagare och den tredje är ämnad till präst; kvinnorna är "förstås" mest till för att gifta bort och bli bra hustrur … men det finns de som vill gå sin egen väg, som Nevares kusin Epiny) och den speckmagi som trädkvinnan planterade i honom … De tycks onekligen vara oförenliga. Jag antar att jag måste läsa den sista boken också, så att jag får veta hur det går. Om Nevare kan rädda speckfolkets förfädersträd och samtidigt rädda framtiden för det folk han själv härstammar från … trots att det tycks oundvikligt att det ena eller andra folket måste gå under, då deras intressen onekligen kolliderar.

(Men, skall ni läsa något av Hobb – och det tycker jag att ni skall göra – så läs om Fjärrskådarna och Den gyllene mannen. Inget slår dem! Läs dem! Nu!)

Dust to dust/Tami Hoag

Det i princip första jag reagerade på när jag började lästa Dust to dust (vad jag förstått finns den inte översatt till svenska) var att personen som skrivit baksidetexten måste ha haft sina tankar någon helt annanstans. Dels står det att den mördade polismannen heter Andy Paxton, när han i själva verket heter Andy Fallon, dels nämns hans före detta älskare, vilket känns en aning fel med tanke på att det först är sent i boken man får veta att mannen i fråga verkligen varit Andys älskare … men om man bortser från fadäsen på baksidan – som författaren med all sannolikhet inte kan beskyllas för – är det en helt okej bok. Jag skulle inte säga att den sticker ut på något sätt, men den är väl värd att läsa.

Bokens hjälte, kriminalinspektör Sam Kovac (han delar till viss del huvudrollen med sin partner, Nikki Liska), är verkligen arketypen för en deckare. Tami Hoag kommer dock undan med detta genom att själv påpeka det:
<"That’s right, you’re a steretype. The tragic hero."
"The twize-divorced, smoking, drinking workaholic. I don’t know what’s heroic about that. It reeks of failure to me, but maybe I have unrealistic standards.">

Kovac och Liska undersöker mordet på Andy Fallon, en polisman som jobbar för Internutredningen och som är gay. Två rimliga skäl till att det skulle kunna vara ett hatbrott, även om det maskerats om självmord/olyckshändelse. Det har dessutom maskerats väl; obduktionsrapporten säger att dödsorsaken var auto-erotisk kvävning, och utredningen läggs ner … men Kovac har en känsla av att det ligger en hund begraven någonstans. När misstankarna börjar peka mot andra poliser inom kåren ställs kraven på att han skall lämna utredningen i fred på sin spets … Någon vill inte att det skall forskas för mycket i Andys död … eller i skottdramat som gjorde Andys far – också han polis – till krympling. Och Andys kropp blir inte den sista som hittas …

Det är den typen av historia som lätt kan få en att tappa tron på mänskligheten … där alla tycks styras av känslor som girighet, ondska, ilska, avund etc. Ganska så deprimerande, om man tänker efter. Det är nog tur att det, trots allt, bara är en bok.

Sparvmolnet/Takashi Matsuoka

Edo, Japan, 1861. Ett amerikanskt fartyg anlägger i hamnen och för med sig en missionär och hans två medhjälpare. Denna inledning ger intrycket att Sparvmolnet (Cloud of Sparrows) kommer att handla om missionärernas vedermödor och strävan efter att frälsa det i deras tycke barbariska japanska folket, men i själva verket är det mycket lite som deras missionsarbete sedan nämns i historien (även om de naturligtvis är av betydelse för de händelser som utspelar sig), som istället handlar mycket om det japanska sättet att leva, samurajernas kamp för sina herrar och sin heder, ninjor, ränker, profetior och kärlek.

Shogun-väldet och den kultur som hör därtill är på väg att dö ut, västerlandets kultur hotar att slå sönder den (både med vapenkraft och genom olika kulturella influenser), men ännu finns många samurajkrigare kvar som är villiga att slåss och dö för en kultur de tror på, för sin uppfattning om heder och skam, för sina familjers namn och väl. Klanfejder som har sina rötter i slag som ägde rum för hundratals år sedan förgiftar samspelet mellan männisor, ränker sprids för att söndra och döda … Mitt i detta hamnar missionärerna som har sina egna själ till att vara där de är, kanske inte fullt så enkla som att endast vilja sprida Guds ord i en främmande värld. Här finner de Genji, den senaste av raden av daimyoer i en släkt som i var generation har en man som ser syner från framtiden (hans farbror Shigeru har blivit tokig av sina syner, som bland annat innefattar bilder från de attacker mot Hiroshima och Nagasaki som kommer att äga rum under andra världskriget, och som naturligtvis ter sig ännu mer skrämmande för en man som lever ett århundrade tidigare, som är en mästare när det gäller att strida med svärd, men som knappt har sett ett skjutvapen och än mindre ett flygplan eller en bomb). Även Genji hör till dem som förbannats (?) med dessa syner, även om han blivit förutspådd att bara få tre stycken under sin livstid … varav en är utav hans egen död … Lägg till detta en underskön geisha som blivit tränad till ninja, en västerländsk man som blivit munk i ett zenkloster för att finna frid från oerhörda brott begångna tidigare i livet, ränksmidande generaler, obrottsligt lojala livvakter och en god portion kärlek samt inblik i den tidens japanska kultur, och du har en oemotståndlig blandning.

Boken fängslade mig från första till sista sidan, och bjöd på en hel del överraskande vändningar. Jag kan inte låta bli att fascineras utav den så otroligt starka känsla av plikt och heder som så fullkomligt genomsyrade samurajkulturen, av hur vacker och ändå så brutal den kunde vara. Hur en man som kan gråta åt det vackra i naturens blomning samtidigt kan utplåna en annan mans familj till minsta spädbarn och spetsa deras huvuden på pålar för att försvara sin herres heder … och hur kärleken kan fylla ett tomrum i själen som ingen pliktkänsla eller heder någonsin kan …

<"Ni har segrat herre", sa Mukai.
"Nej", sa Genji, "du har segrat Mukai. Denna triumf är din och ingen annans."
Mukai log ett leende som var så strålande att han var övertygad om att hela hans kropp glödde.
"Mukai!" Genji fångade honom i famnen när han föll ihop.
"Herre!" Mukais vasaller närmade sig. Han viftade bort dem utan att för ett ögonblick släppa Genjis ansikte med blicken.
"Var är du sårad?" sa Genji.
Mukai brydde sig inte om sina sår. Han ville tala om för Genji att det inte bara var siare som kunde få sina drömmar förverkligade utan även vanliga män, sådana som han själv,om de bara var fullständigt uppriktiga. Han ville berätta om hur klart han hade drömt om detta ögonblick – om blodet, omfamningen, döden, oräddheten och framförl allt om den eviga, transcendentala, extatiska enheten bortom alla de begränsningar som sinnesförnimmelser, förklaringar och förståelse skapade.
Sedan ville han inte längre ens det, och kvar fanns bara leendet. >

Den siste tempelriddaren/Raymond Khoury

Det står på omslaget till min upplaga av boken att ett stort amerikanskt förlag i början av 2000-talet erbjöd Khoury 350 000 dollar för rättigheterna till boken, med villkoret att allt som handlade om religion togs bort. Det verkar mycket underligt, för om man tog bort de religiösa kopplingarna förstår jag inte riktigt vad som skulle bli kvar. Det är ju de som gör boken intressant. Vidare står det att efter Dan Browns DaVincikoden kom ut var det plötsligt inte så kontroversiellt med religiösa mysterier, vilket jag antar ledde till att förlagen plötsligt tyckte sig kunna ge ut även denna bok.

Varför det skulle vara så kontroversiellt vet jag egentligen inte, jag tycker mig ha läst böcker med tema som ifrågasätter grundvalarna för kristendomen både före och efter Dan Browns bestseller. Det är för övrigt ett tema som alltid har fascinerat mig … speciellt när det handlar om katolska kyrkan och alla ränker de smidit genom århundradena …

Den siste tempelriddaren utspelar sig till största delen i nutid, men även till viss del år 1291, då korsriddarnas fäste i Akko faller mot muslimska härar och några få utvalda riddare flyr staden i en båt vid namn Tempelfalken, för att rädda en artefakt som är av största betydelse för deras ordens fortsatta överlevnad och makt, och kanske även för överlevnaden eller fallet för den kristna kyrkan …

Nutid, i New York City ställs skatter från Vatikanen ut på Metropolitanmuseet och under öppnandet anfaller fyra ryttare, utklädda till tempelriddare, museet och skäl diverse skatter, varav den viktigaste – om än till en början till synes ointressanta – en medeltida chiffermaskin. FBI-agenten Sam Reilly, arkeologen Tess Chaykin, en monsignore från kyrkan i Vatikanen, en desiluusionerad universitetsprofessor – alla dras in i jakten på den skatt som chiffermaskinen tros kunna leda dem till … en skatt som tycks kunna skaka den kristna tron i dess grundvalar, kanske till och med förgöra den …

Boken är lättläst och ganska spännande, historien rörr sig hela tiden framåt, och överraskar en med sina vändningar emellanåt. Till viss del är den kanske en aning förtusägbar, men på det hela taget tycker jag att den är underhållande. Jag skulle inte haft något emot att den gått lite djupare in på frågorna om trons betydelse för människor och samhälle, men samtidigt misstänker jag att det kanske hade blivit för tungt i en bok som ändå framför allt tycks vara avsedd som en äventyrsroman. Jag har dock svårt att tro att en verklig FBI-agent skulle kunna göra hälften utav de saker som Reilly gör i boken utan att få sparken, och på det hela taget känns den del som handlar om utredningen av själva anfallet mot museet inte särskilt trovärdig. Hade det inte varit för det religiösa temat, som i alla fall för min del tillför en intressant dimension, hade den nog känts som en platt Indiana Jones-historia, är jag rädd, men på något sätt gillade jag den ändå …

Therapy/Jonathan Kellerman

Jag är svag för psykologiska thrillers, så när jag hittade deckaren Therapy av Jonathan Kellerman – med en psykolog som samarbetar med polisen som huvudperson – på rea kunde jag förstås inte låta bli att köpa den. Kellerman har uppenbarligen skrivit ett flertal böcker om Alex Delaware, men det här är den första jag har läst (kanske för att de inte tycks finnas översatta till svenska). Jag kan gott tänka mig att läsa fler.

Det är en tämligen lättläst bok, med rakt berättande och inte alltför invecklat språk eller onödigt utförliga beskrivningar av saker och personer. Huvudpersonen är sympatisk, och känns inte överdriven, vilket deckare annars har en viss tendens att göra. Det känns också som att huvudkaraktärerna inte är alltför klichéartade. Varken Dr Delaware eller hans följeslagare kommisarie Sturgis är försupen, med ett äktenskap som spruckit på grund av jobbet och så vidare, som annars är så vanligt. Delaware har visserligen en ex-fru, men de tycks ha en okej relation och han har även en till synes trevlig flickvän. Sturgis är gay, men faller inte innanför de ramar som normalt sett är typiska för en homosexuell karaktär i en bok, vilket känns befriande. Manliga homosexuella bokkaraktärer (och filmkaraktärer) tenderar ju att vara utstuderat fjolliga, men här har vi en helt vanlig, hårt arbetande polis som har en manlig partner, inget mer med det.

Historien börjar med att ett ungt par – pojken identifieras men ingen tycks veta vem flickan är, eller sakna henne – hittas brutalt mördade i en bil, ett mord som tycks ha kopplingar till ett annat, då en kvinna blev mördad, några år tidigare … och misstankar kastas åt ett flertal håll, från offrets familj till pojkens terapeut och hennes medarbetare, och allt fler brottsmisstankar rullas upp …

Historien känns trovärdig, och upplösningen tillfredsställande. Fast jag hade lite roligt åt att den så kallade svenskfödde psykologen hette Albin Larsen och hade en bror som hade ett visserligen nordiskt klingande men knappast svenskt förnamn (som jag inte minns längre) – när skall amerikanerna lära sig att det finns skillnader mellan de nordiska ländernas språk och namn? Okej, visst KAN man vara svensk och heta Larsen, men det är väl mer troligt att han skulle heta Larsson? Det är dock alltid, på något sätt, roligt när utländska författare nämner lilla Sverige av någon anledning, och i det här fallet fick till och med lilla Göteborg vara med på ett hörn:
<While I had the book in front of me, I checked out Albin Larsen. His bio was considerably longer and more impressive. Undergraduate work at Stockholm University, followed by a one-year fellowship in public policyat Cambridge, back to Sweden for a doctorate at Göteborg University and an assistant professorship in the Social Sciences Institute at the same institution.>