Long Lost/David Morrell

Jag läste ut den här boken väldigt snabbt. Inte så mycket för att den var extremt bra, utan snarare för att den var lättläst, och spännande. Deckare är det bästa som finns när det gäller att läsa som avkoppling, tycker jag. Språket i boken var väldigt enkelt, och kapitlen korta. Som gjort för sträckläsning, alltså.

Brad Dennings bror Petey försvann när han var nio år gammal, då han cyklade hem från basebollplanen där Brad sagt åt honom att dra hem, eftersom kompisarna tyckte att det var jobbigt att ha en lillbrorsa hängandes i hasorna, något som Brad haft fruktansvärt dåligt samvete över ända sedan dess. Trots detta har Brad byggt sig ett gott liv, han är framgångsrik i sitt yrke och han har en fru och en son som han avgudar. En dag vänds dock livet uppochned för Brad, då en man som säger sig vara Petey kommer fram till honom på gatan. Brad blir överlycklig över att ha återfunnit sin bror och både han och familjen tar honom till sitt hjärta … tills den dag då Petey försöker döda Brad och försvinner med hans familj. Livet faller i spillror framför Brads fötter, och han brottas med många frågor. Var det verkligen hans bror som kom tillbaka? FBI tycks inte tro det … Vad har hänt med hans fru och hans son? Han ger upp allt för att försöka hitta dem och den man som fört bort dem, och att finna sanningen om Petey eller vem nu mannen är …

Det är inga döda perioder i boken, utan spänning från första till sista stund i princip, men jag tyckte nog ändå att den saknade något. Kanske var den lite för enkelt skriven, jag vet inte. Det är absolut inte den bästa bok av Morrell som jag läst (min favorit är ”Det femte yrket”), men den var helt klart läsvärd!

Bland pygméer och leoparder/Anne Eisner Putnam & Allan Keller

Jag hittade den här boken i hyllan på vårt rum när vi bodde på Hotell Gästis i Varberg i vintras. Hotellet är fullt av böcker, och beroende på vilket paket man har bokat får man ta med sig ett antal böcker hem. Vi hade egentligen fått ta med tio böcker var eller något liknande, men vi skulle åka till Köpenhamn dagen efter och jag hade ingen lust att släpa på tio böcker, så jag tog bara två. Den här är tryckt 1956 och jag misstänker att den förmodligen inte går att hitta i en bokhandel idag. Originalets titel är ”Eight years with Congo Pigmies” och boken handlar om författarens (Anne Putnams vill säga) egna erfarenheter och upplevelser i Kongos djungler, dit hon flyttade sedan hon träffat och blivit kär i Pat Putnam som drev ett litet sjukhus/hotell nere i Kongo …

Man får följa händelserna runt det lilla sjukhuset, och lära känna livet hos den pygméstam som bor i närheten. Man får läsa om leopardjakter, myrinvasioner, infångande av okapis, dignitärer som kom på besök till hotellet, död, barnafödsel och allt möjligt annat som hände på en plats som var tämligen långt från civilisationen och fruktansvärt långt från Annes trygga uppväxt i USA. 

Det är intressant att läsa om en värld så totalt annorlunda mot vår egen, och även om en tid som nu är mycket avlägsen … och det känns äkta. Dessutom är det skönt att de här människorna tycks vara där enbart för att hjälpa, inte för att missionera. Pat vill hjälpa människorna där med sin modernare läkekonst, men han försöker inte konkurrera ut de traditionella medicinmännen, ibland arbetar de sida vid sida, och det känns som att man visar respekt även för deras kunnande och deras metoder. 

Redan från början är det full aktion och brutal realitet. Redan på första sidan förs en kvinna till lägret som har blivit anfallen av en leopard. 
”Sådant är Belgiska Kongo. Ena minuten stillhet och frid och skönhet. Andra minuten skräck, tragedi, ja dö.
Utanför fann jag en stor hop av smått folk – pygméer av båda könen – som hade ställt ned en grovt tillyxad bår av ett hästtäcke och lianer på marken under portvalvet. Jag ville inte se på den gripande kvinnogestalt, som låg på båren, men jag kunde inte undvika det.
Hon låg delvis på sidan, med ögonen uppspärrade i skräck och med sina små händer pressade mot magen, där leopardens klor hade slitit ut tarmarna. Båren var nedsölad av blod. I hela hopen av människor var hon den enda som bevarade sitt lugn.
‘Ageronga’, sade jag till en av boyarna, ‘gå och hämta Pat. Säg åt honom att skynda sig!”

Ibland skrämmer djungeln henne, ibland undrar hon vad hon gör där, men Anne älskar Afrika. Lägret med sjukhuset, hotellet och deras lilla hus har blivit hennes hem.  

Lord of Snow and Shadows/Sarah Ash

Lord of Snow and Shadows är första delen i Sarah Ash’s trilogi Tears of Artamon, och den är riktigt bra! Hade jag haft tid till det hade jag säkert kunnat fastnat så mycket i den att jag sträckläst den, men nu har det tagit rätt lång tid … var dock tvungen att börja på del två så fort jag hade läst klart.

Karaktärerna är intressanta, och historien är komplex. Saker och ting tecknas långt ifrån svart eller vitt, och det är svårt att säga vem som är hjälte och vem som är skurk, vilken sida som har rätt i stridigheterna, eller vem man egentligen sympatiserar med. Gavril som tvingas lämna sitt liv som konstnär under solen i Smarna, för att axla sin faders mantel som mytisk och övermänsklig härskare i det iskalla Azhkendir, Kiuku som från att ha varit den allra enklaste tjänaren i Drakhaons borg inser att hon äger magiska krafter och kan samtala med och styra döda själar, Astasia som trängtar efter Gavril med gifts bort med Eugene av Tielen, Eugene som strävar efter att härska över alla länder runtom Tielen och bli kejsare av Rossiya, Kazan magikern som från olika håll tvingas försöka gåtan med drakdemonen som styrt/hjälpt Azhkendirs legendariska härskare, madame Andar, Gavrils mor och en gång hustru till den fruktade Lord Volkh … Som sagt, persongalleriet är intressant.

Det känns som att författaren valt att basera sin romanvärld på det ryska riket och dess historia, och ibland känns det som att det lyser igenom lite för mycket, till exempel används mycket ryska namn, och länder heter saker som Rossiya eller Francia, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som irriterar mig med det; kanske att det känns som att referenserna antingen är för många eller för få, att antingen bygger man det mycket mer subtilt på den världen, eller så skriver man om den världen, helt enkelt. Lite magi kan man ju alltid addera ändå … och magi finns det en del utav, förstås. Framför allt då den mystiska ”varelse” som lever inom Gavril, som ett arv från hans far (och Azhkendirs härskare före honom), och som hotar att släcka hans mänsklighet till förmån för draksjälen, vilket Gavril förtvivlat försöker bekämpa, trots att draksjälen och dess förmågor också är ett sätt att beskydda det folk han föddes att leda. Som sagt, ingenting är svart eller vitt, inga val är enkla …

Jag ser absolut fram emot att fortsätta läsa denna serie!

(bild från AdLibris)

Sömntuta/Mark Billingham

Nu har jag alltså lyckats läsa den första boken om Tom Thorne! Det är dock inte alldeles uppenbart, eftersom det inte görs någon större ansträngning att presentera honom … Men visst finns många utav de typiska deckardragen där – han jobbar för mycket, han dricker för mycket, han har ett sprucket förhållande bakom sig, och han lyssnar inte särskilt noga till vad hans överordnade säger åt honom. Det finns då inte många bok-deckare som faller utanför dessa ramar …

Boken berättas ur tre perspektiv, dels från Thornes dels från mördarens (båda dessa berättade i tredje person) och till sist ur Allisons, det senare i jag-form. Allison är den flicka som polisen först tror är mördarens första misslyckande – innan henne har tre unga kvinnor dött av stroke, först utan att polisen kunnat finna spår av elakt spel, men sedan upptäcker en noggrann rättsmedicinare spår av ett lugnande medel under en utav obduktionerna och man inser att det är mord och inga olyckshändelser – eftersom hon inte dör, utan hamnar i ett slags vegetativt tillstånd där hon kan se, höra, tänka och känna, men är helt oförmögen att röra sig eller kommunicera med omvärlden. Thorne inser att det är precis detta som varit mördarens syfte … Mördaren anser att denna tillvaro är något att sträva efter, att kunna kontemplera världen och sina egna känslor utan att behöva delta i det vardagliga livet …

Mördaren tycks också spela ett slags spel där han ser Thorne som sin motståndare, och Thorne blir ganska snart säker på att han vet vem mördaren är och trampar över en och annan gräns för att bevisa att han har rätt … men har han det? Eller har mördaren lyckats med sina ansträngningar att förleda honom?

Det som möjligen störde mig lite med historien var slutet, där man skall få en förklaring till mördarens handlingar … Den kändes inte riktigt som att den nådde hela vägen fram, förklaringen till varför han gjort som han gjort … men på det hela taget var Sömnlös (engelska originalets titel är Sleepyhead) en bok väl värd att läsa!

Den tredje hemligheten/Steve Berry

Historier om Vatikanen och den katolska kyrkan har alltid fascinerat mig. Jag vet inte om jag kan förklara riktigt varför, men jag misstänker att det har att göra med all den mysticism som finns inom katolicismen och om hur litet den vatikanska administrationen tycks handla om religion och hur mycket den istället handlar om politik, intriger och personlig prestige. Det är, som många författare har visat, en utmärkt grund för en spännande och fascinerande historia.

Den tredje hemligheten (engelska originalets titel är The third secret) är på intet sätt något undantag, och jag hade mycket svårt att lägga den ifrån mig. Hade det verkliga livet inte kommit emellan hade jag mycket väl kunnat läsa hela boken från pärm till pärm utan uppehåll. Naturligtvis var inte hemligheten, när den mot slutet även avslöjades för oss läsare, efter att vid ett flertal tillfällen väckt oerhörda känslor hos diverse karaktärer i boken, fullt så häpnadsväckande som jag hade inbillat mig att den skulle vara … men jag vet å andra sidan inte vad den skulle ha behövt bestå av för att jag skulle blivit nöjd … Och egentligen är det ju inte det som är intressant, utan alla intriger, alla lögner, alla sätt att se på Gud, på religion, på kyrkan …

Så, vad är det egentligen för budskap som jungfru Maria så enträget försökt framföra till människorna och som kyrkan så hårdnackat försökt dölja? Läs boken så får ni se 😉

Intrång/David Morrell

Intrång (den engelska titeln är ”Creepers”) är en riktigt otäck bok. Bra, men otäck. Den kryper under skinnet, man ryser, men man kan inte sluta läsa. Det är en tät och välskriven historia – det känns som att varenda ord är nödvändigt-, en riktig sidvändare, men förmodligen ingenting för den lättskrämde. Den skall, enligt baksidestexten, ha belönats med Bram Stoker-priset för bästa skräckroman år 2005. Jag kan förstå varför. Jag läser inte mycket ur skräckgenren nuförtiden (det fanns en tid då jag slukade böcker av Dean R Koontz och Stephen King) men den här var värd besväret.

I början tycks historien inte alls särskilt otäck, då den lilla grupp som kallar sig urbana forskare beger sig iväg för att göra, som de säger, intrång i det sedan länge stängda och nu rivningshotade Paragon hotell. De tar sig in via underjordiska rör, avsedda för att rädda hotellet från översvämning vid eventuella stormar, med den uttalade avsikten att se men inte röra … för spänningen och för att stiga in i ett stycke historia. Men det visar sig att de inte är ensamma i hotellet – trots att det är igenbommat med ståljalusier för alla fönster och dörrar – och att även om det också inom gruppen finns dolda agendor så är de ingenting mot de andra planer som det ruvas på i det en gång mycket ståtliga hotellet, där det under …

Alltsammans mynnar ut i en kamp på liv och död, och många hemligheter bubblar upp till ytan …

Livlös/Mark Billingham

Precis som senast då jag skrev om en utav Billinghams böcker (Vedergällningen) så tycks jag ha missat en bok i serien om Tom Thorne, för den här (vars originaltitel är Lifeless) skall vara den femte och jag har nog läst nummer ett och nummer tre tidigare. Billinghams historier är klart intressanta, så jag skall försöka få med de andra två nästa gång jag beställer böcker. Den här gången märktes det faktum att jag hade missat en bok mer än sist, för det hänvisades en hel del till händelser som jag inte läst om, och då speciellt en utredning som innefattat den undre världen samt det faktum att Thornes pappa brunnit inne i sin lägenhet …

Just pappans död genomsyrar hela boken och påverkar Thorne mycket. Han har förflyttats från sin tjänst som kriminalare och jobbar med pappersarbete, men när ett flertal hemlösa män hittas mördade på Londons gator beger han sig ut under cover för att se om han kan få fram information om offren eller om mördaren, då de hemlösa inte känner förtroende för polisen och inte gärna samarbetar med dem. Thorne, som redan är tämligen långt under isen, passar in ganska väl i den värld som de hemlösa lever i, han reflekterar över hur lite det är som skiljer ”vanliga människor” från en tillvaro bland de utslagna, och till viss del kan han också förstå hur friheten i den typen av liv kan tilltala vissa individer, i de fall då den inte är påtvingad.

Billingham lyckas på ett bra sätt framställa de hemlösa som människor med tankar, drömmar, känslor och egna liv, vilket nog är nyttigt för oss privilegierade att begrunda. Att de inte bara är de där skrämmande, sjaskiga människorna med diverse missbruksproblem som vi försöker undvika på gatan … Sakta men säkert nystas mordgåtan upp, en historia som handlar om oändligt mycket mer än bara någon som mördar värnlösa män på gatan … Jag kan möjligen tycka att upplösningen, när den väl kom, var lite väl snabb och att jag inte riktigt delade Thornes plötsliga aha-upplevelse – vad var det egentligen som fick honom att till sist med sådan säkerhet kunna säga vem som låg bakom dåden – men på det hela taget var det en mycket bra bok.

The Magicians’ Guild/Trudi Canavan

The Magicians’ Guild är första boken i en trilogi kallad The Black Magician Trilogy och tar sin början vid den årliga utrensning av staden Imardin, där magiker tömmer gatorna på människor som kungen inte anser hör hemma där. Ungdomarna bland de utkörda protesterar genom att kasta sten mot magikerna, som dock skyddas av en magisk mur. Men bland ungdomarna finns Sonea, och i stridens hetta lyckas hon på vad som bara kan vara magisk väg få en sten att träffa en magiker genom skyddsmuren. Detta gör att magikerna inser att de måste fånga in henne och antingen få henne att ingå i deras trupp – även om många motsätter sig detta, magin är normalt sett något som hör de högre samhällsklasserna till – eller att blockera magin i henne. De vet dessutom att om hon inte lär sig att kontrollera sin magi kommer hon att utgöra en fara för sig själv och för andra.

Sonea själv är uppväxt med att avsky magikerna och gör allt för att hålla sig undan. Hennes vän Cery har kontakter med Tjuvarna, som hjälper honom att gömma undan Sonea, i förhoppningen att hon en dag skall kunna använda sin magi för att hjälpa dem i deras arbete. Men för varje gång Sonea medvetet eller omedvetet använder sin magi kommer magikerna närmare …

Sonea tvingas till slut inse att ingenting är svart eller vitt. Visst finns det onda magiker, men även de som vill väl … Och de ondaste är inte alltid de som man tror.

Jag läste det engelska originalet (det tycks inte finnas någon svensk översättning) och tyckte att det var en ganska lättläst bok. Karaktärerna och historien är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Jag är svag för den här typen av fantasy, där det grundar sig i en vanlig, mänsklig (om än inte modern) värld som blandas med magi, och där karaktärerna inte är alltför stereotypt indelade i onda och goda.

“A ripple of blue light flashed outward, then the rock slammed into the magician’s temple with a dull thud. He stood motionless, staring at nothing, then his knees buckled and his companion stepped forward to catch him.
Sonea stared, her mouth agape, as the older magician lowered his companion to the ground. The yeers of the youths died away. Stillness spread outward like smoke through the crowd.”

Trudi Canavan har också skrivit trilogin Age of the Five.

Flammande skyar/Nora Roberts

Jag skulle inte kunna läsa Nora Roberts böcker för jämnan, men när jag någon gång emellanåt lånar en bok utav min syster eller min mor så fastnar jag alltid. Visst är de i mångt och mycket förutsägbara, och visst blir man tokig på alla beskrivningar av fantastiskt sex och att de alltid tycks innehålla kvinnor som anser att känslor är ett tecken på svaghet, men som till slut ändå, enligt sitt eget sätt att de det, ger efter för dem. Karaktärerna är visserligen ofta en aning för stereotypa, men de är ändå på något sätt intressanta …

Flammande skyar (Northern Lights) är inget undantag … Ignatious Burke är polisen från storstan som efter att hans partner blivit dödad fallit ner i depression och som söker sig till den lilla staden Lunacy i Alaska och jobbet som dess nyutnämnde polischef för att försöka komma bort från allt och kanske kunna börja om på nytt. Meg Galloway är den tuffa vildmarkspiloten som är van att klara sig själv och som inte tror att kärlek och förhållanden är något för henne … Naturligtvis slår det gnistor om dem då de träffas och sedan är resten ganska lätt att räkna ut …

Till detta kommer ett likfynd i en isgrotta. En stelfrusen man med en yxa i bröstet som visar sig vara Megs far, försvunnen sedan sexton år. Ett fynd som leder till en polisutredning som i sin tur leder till fler mord, då mördaren skall försöka sopa igen sina spår. Det faktum att historien utspelar sig i en liten stad i Alaskas ödemark gör den extra intressant. Roberts beskriver naturen på ett poetiskt sätt som får en att längta dit, för att med egna ögon få skåda norrsken, islossning och fantastiska stjärnklara nätter … Människorna där är speciella och intressanta.

Vill man ha lite spänning och få tro på kärlek vid första ögonkastet en stund så kan man gott slå sig ner med Flammande skyar eller någon liknande Nora Roberts-roman:)

Jor & Ka/Niklas Krog

Jor & Ka är tvillingbröder och lever ett tämligen privilegierat liv i Samarkand på 1200-talet. Deras tillvaro slås dock i spillror efter att deras far – som tillhör kretsen närmast den härskande shah Ala al-Din – gjort ett misslyckat försök att med assasiners hjälp lönnmörda härskaren, som sköter landet och sitt folk på ett allt annat än bra sätt, för att istället sätta dennes son på tronen. För att undvika att dödas tvingas bröderna att fly, och de vandrar sedan genom berg och öknar på en strapatsrik resa, som också låter dem lära känna en buddhistisk munk som väcker både frågor och insikt inom dem. Senare blir de en del utav Djingis Khans armé och tvingas i princip att glömma bort alla de insikter munken hjälpt dem till, för att kunna leva med sig själva och det de tvingas göra i Khans tjänst. Till slut skiljer dock ödet och kärleken de båda bröderna åt …

Jag fastnade för Niklas Krog som författare då jag läste hans fantasytrilogi om Frihetskrigen (En krigares hjärta, En magikers styrka, En härskares själ), som jag tyckte mycket om, men även de mer historiska romaner av honom som jag läst har fallit mig i smaken. Många bokhandlar har hans böcker på hyllorna för barn- och ungdomsböcker och jag antar att det beror på att de är ganska lättlästa. I just den här boken irriterade det mig dock lite grand att han byter mellan olika personer och skeenden utan att ens ha en tom rad emellan. Ena raden handlar om Jor & Ka i en strid, sedan handlar nästa rad plötsligt om vad som händer deras mor och syster på en helt annan plats – det är lite onödigt förvirrande.

I mångt och mycket är det en ganska hemsk skildring om vad en människa kan fås att göra i hennes strävan att överleva, men samtidigt visar den också på kärlekens kraft och vänskapens kraft. Relationen mellan Jor och Ka är speciell och hjärtevärmande, och jag kunde inte hålla tillbaka en liten tår när de så småningom tvingas skiljas åt …

“Denna värld sviker allt hopp om eviga förbund, ekade munkens röst. Och det bar honom vidare:
Han såg kvinnan framför sig, förunderligt vacker i solens sken, med en lyster av mer än bara skönhet. Ett enda ögonkast hade för alltid förändrat deras liv, men det var omöjligt att önska något ogjort. Jor hade fått glädjen tillbaka.
Det som sker, det sker.
Över det allt ökande avståndet kände han smärtan i broderns misshandlade kropp, men också övertygelsen. Och förundrades över styrkan som bodde i den.
Jor hade funnit sin sanning.
Skulle han någonsin finna sin?”